Jag har jobb, pojkvän, världens bästa vänner, näst intill flyttat hemifrån men ändå är jag på botten. Jag har skrattat, gjort saker, varit med min bästa vän idag men ändå, jag känner tomheten i magen och vill bara krypa under täcket, orkar ingenting. Jag vill höra pojkvännens andetag i örat och känna hans armar runt mig men vill ändå bara vara ensam. Vill inte störa någon med min närvaro eller ta upp någons tid. Vill inte klaga på livet men allt känns fel. Jag gör väl som vanligt och vänder på mig, lägger mig på sidan och somnar, går till jobbet och behåller ett leende på läpparna även fast jag bara vill gråta. Godnatt.


Lycklig som få och livet var underbart. Tills jag insåg att jag inte var den enda som tyckte så, kan låta bra men som vanligt är de inte så. Varför måste jag slås ned till botten när jag är som gladast?.. Jag orkar inte.. Jag ger upp.. Kärlek är inte nått för mig.. Kommer alltid vara nummer 2, bara inse de. #vändermigomochsover.