Ligger ett stort jävla oturs moln över mig just nu.. De tycker tydligen att de är jävligt roligt att sväva omkring där. 
Kommer aldrig få eller ens hitta nån att vara med.. När man väl kommer till punkt visar det sig att man alltid varit nummer två och kommer alltid vara. Jag är less på det nu, jag vill inte vara nummer två. 
Har haft ett par fina och glada dagar, allt sprack självklart inatt. Ångesten och osäkerheten tog över och slutade med en orolig natt.. Va otroligt glad över vem jag vaknade bredvid men det är ingen ide nu, jag va visst nummer två här med.. Tydligen allt man duger till. 
Vill bara gömma mig under täcket och invänta bästa vännen och få en kram eller nått.. Orkar inte... 


Luften känns som att den står mig upp i halsen och försöker kväva mig. 
Idag va en helt okej dag, dagen va bra men som alla andra kvällar vill jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig. Jag kan inte sova. Sover aldrig mer än ett par timmar, eller så sover jag halva dagarna men kvällarna vaken. 
Jag vet inte vad jag vill säga för jag känner inget, känner mig tom. Vill bara krypa ner under ditt täcke och glömma allt, så långt ifrån alla som möjligt! Jag vet vad jag känner för dig och jag känner mig urlöjlig. Det kan inte vara sant. Det jag vet är sant är att det bara är jag som känner så... Jag tvivlar som vanligt på allt och alla. Vill bara gömma mig. Förlåt...