Känslorna svämmar över. Något är fel, riktigt fel. Känner mig inte hemma i mig själv. Får panik när jag lämnar de säkra här. 
Åkte in till vh med Malin idag, direkt när jag gick över bron till bussen fick jag en orolig känsla i magen, den höll i och blev värre ju närmre vh jag kom. Gick runt med oron i kroppen, gjorde Malin nervös och orolig. Sätter oss på bussen till berga igen och direkt när vi kliver av och över bron mådde jag bra igen. Kan inte förklara känslan men kunde heller inte bli av med den... Otroligt jobbigt! Jag förstår inte vad felet är. 

Jag får ångest över att behöva gå ensam till mitt rum och sova, vill bara dra ut på tiden med tjejerna, dom är min enda trygga punkt. Där kan jag skratta och va glad, i min ensamhet går de inte. Vill bara gråta och gömma mig under täcket. Så det är väl de jag gör nu... 
Over and out! 


Vill tillbaka till friheten! Där ingen klagade eller blev arg för minsta lilla. 

Har du nån gång känt dig obetydlig? Känslan när det sticker i hela kroppen? Känslan när du bara vill gömma dig för resten av världen? 
Eller bara vill vara liten och klättra upp i pappas knä och gråta? 
Typ så jag känner mig nu. 
Varken mer eller mindre. 
Tårarna rinner och jag låter de göra det. 
Jag är svag idag. 
Orkar inte bry mig om nått. 
Det är helt enkelt alldeles för mycket känslor i mig.