Kroppen sviker och huvet kaosar.. 
Orkar inte mer snart... 
Jag skulle väldigt gärna ha en ledig dag nu, vilket jag skulle haft imorgon men nej. 
Gå och jobba för fan! 
Folk verkar tro att jag lever ett perfekt liv, men om sanningen ska fram så är det helt tvärtom. 
Berättar allt från början.. 
När jag var tre dog min mamma, jag blev lämnad kvar med tre syskon. Under denna tid efter bodde jag med min farmor oh farfar, vilket är de bästa människorna på jorden, jag älskar dom något innerligt. Jag kommer inte ihåg mycket från denna tid. Folk har bara berättat de positiva för mig. 
Som sagt jag kommer inte ihåg mycket ur mitt liv, de mesta jag kommer ihåg är från 4-5 klass.... 
Mina problem började i 7/8an, jag mådde ständigt dåligt, betedde mig otroligt dåligt mot pappa och min låtsasmamma.. Sket fullkomligt i skolan. Även fast det kanske inte syntes uttåt, jag var klassens clown, allt för att  försöka förtränga min smärta som fanns innombords. Jag saknade något i mitt liv, det gör jag än idag.. Saknaden efter mina syskon, min mamma och min fader som ständigt jobbade. 
I åttan gick jag på konfirmation, i hopp om att jag skulle lära känna mig själv men det gjorde nästan bara saken värre, jag sköt utan smärtan mer och försökte att inte bry mig om mig själv. Det var början på deppretionen som jag gick in i, mina kompisar tog upp det med mina konfirmationsledare, vilket jag hatade dom för. Jag tyckte jag levde mitt liv som jag skulle och framför allt som jag ville. Men iaf konfirmationsledarna ringde hem till mina päron. Sedan eskalerade allt, hela mitt liv rasade samman, jag kunde inte vara ensam i ett rum utan att låtsasmorsan/pappa eller lillsyrran kom springades och skulle vara i samma rum, utom på nätterna, jag genomled nätterna utan sömn, bara jag gråtandes i sängen. Jag gick till psykolog för att prata om allt, allt från mamma, syskonen, mitt släktträd, ärren från skärsåren till skolan och min fritid, gick sammanlagt tre gånger dit, två gånger med päronen och en gång själv, det var inte lätt och vi kom ingen vart... Jag hade väl gett upp för att ens försöka få det att funka.. Jag klarade nätt och jämnt att hålla masken i skolan, framför kompisar och på mina fritidsaktiviteter. Två gånger i hela grundskolan grät jag framför någon utanför min familj, första gången när jag ramlade och skar upp händerna på lekplatsen i 5an, andra gången när låtsasmamma hade ramlat ihop hemma på golvet och fick åka ambulans in till sjukhuset, pappa fick komma och hämta mig i skolan. 
Jag försökte gå och prata med skolsöterskan och min svenska lärare men jag gav upp hoppet om att någon kunde hjälpa mig. 
 
I nian kom jag upp på knäna iaf och klarade skolan, kompisarna, slutade med fritidsaktiviteterna och träffade killar ist, det blev min frizon, jag ville bara bort från mitt liv, fixade så att allt såg bra ut utåt medan jag fortfarande var splittrad inombords. Jag pratade, träffade människor hela tiden för att inte få mitt huvud att slappna av, för att inte börja tänka på allt som hänt innan. Min mobil lät konstant. Inte ens när jag sov slutade den låta, man kan tro att folk ville prata med mig för att jag var populär men jag ville bara hålla mig själv upptagen och känna mig som en i mängden. Det funkade, ett tag. 
 
Sedan var det dags för gymnasiet, jag kom till ett helt nytt ställe, jag kände INGEN. Största paniken för mig men ändå en stor lättnad. Ingen visste vem jag var eller vad jag har gått igenom. Fick några vänner och kände mig som en i mängden, ett tag. sedan som depprationerna tillbaka, jag visade inget för nån, berättade inte för någon. Utom en människa, Michaela, hon genomskådade mig regält. Kanske för att hon visste precis hur jag kände. Fortsatte på spåret jag hade från nian, hålla mig sysselsatt, jobbade, träffade killar och umgicks med vänner även fast jag inte hade någon större lust. 
Blev tillsammans med en kille som 8 månader senare krossade hela min tillvaro, jag var inte förstörd över att vi gjort slut med tanke på att det var jag som gjorde det. Men han sa att jag visar för mycket känslor, visar mina vänner att jag tycker om dom för mycket, bryr mig för mycket, la för lite energi på honom. Samtidigt som jag tyckte om han för mycket. Jag gick in i mig själv, vilket gjorde att jag fortfarnde var samma människa som innan uttåt men jag visade inga känslor för någon, vilket jag i dagens läge fortfarande har väldigt svårt för. Jag vill inte ha någon för nära, vill inte berätta för mycket om mig själv eller om hur jag känner.. 
Jag kämpade vidare sluten till mig själv, började träffa fler människor, hittade en ny kille, drogs in i fester osv, festade i stortsätt varje helg, kände mig bättre, utom några deppretionerna några gånger i månaden. Sen kom det igen men denna gång visade jag för LITE känslor, jag orkade inte mer, gjorde slut, gick några månader, skyddade mig själv för att slippa tänka med att träffa nya killar, men gick i slutändan tillbaka till pojkvännen efter ha vart med om en kille som strypt och hållt fast mig i sängen. Allt flöt på till andra året på gymnaiet. Vi gjorde slut på vintern, blåste upp totalt, fick de ena och de andra kastat på mig, jag var förstörd, ständigt rädd och paniker efter paniker sköljde över mig även om jag var på skolan eller hemma. Jag hade aldrig klarat detta halvår utan mina kompisar eller mina päron. Mitt liv var helt upp och ner, bokade tider hos psykololger men orkade aldrig gå dit, jag hade bestämt mig för att klara skiten själv. 
Slutade med att polisen drogs in och polisanmälnnigar gjordes, några lärare på skolan drogs in och fick veta hela storyn, jag kände paniken och skämdes regält varje gång dessa lärare kollade på mig med medömkan i blicken, jag var ingen liten tjej som det var synd om, jag hade fuckat upp allt själv och skyllde bara på mig själv. Det var inte synd om mig, allt var ju mitt fel. 
Lärare sa att killen hade "besöksförbud" på området, ändå har jag under 1,5 år på skolan sprungit och gömt mig när han varit här. Sista gången blev jag tillsagd att gå ner och prata med jouren om att vi fått veta att han skulle dyka upp på skolan senare på kvällen, berättade detta för min skogslärare och han har stått framför mig dessa gånger denna kille kommit för att slå/hota mig. Och jag har skämts lika mycket alla gånger. 
 
Slutade tvåan och sommaren var lugn, träffade kompisar och jobbade, festade och höll mig ifrån killar, men saknade godkännandet för att man dög. Sista året på gymnasiet kom och jag festade hårdare, jobbade hårdare, pluggade mer, träffade fler killar och sov mindre än vad jag gjort innan. Allt för att tänka så lite som möjligt, men lyckades inte, drogs ner i samma hål igen, började träffa samma kille som jag året innan polianmält för att ha hotat och kastat saker på mig, men enligt mig så var han min trygga punkt, han var den som fick mig släppa gräppet och sluta tänka. Vi försökte igen men slutade med att vi gjorde slut, igen. Det började då om igen, nya killar, mer kompisar, mer fest, mindre sömn.. Sedan kom studenten. 
 
Sommaren efter 3an började livet än en gång ordna upp sig, jag slutade vara rädd, utstirrad och att skämmas för vad jag varit med om, jag blev starkare i mig själv men lät inte mig själv känna något för nån igen, vilket visade sig vara otroligt svårt, träffade nya killar, en specifik, trodde jag hittat killen i mitt liv, båda hade samma intressen och ungefär samma liv, ett problem bara jag ville inte visa några känslor. Och han bodde på gotland. Men jag gick med på att träffas, han kom över till fastlandet då jag jobbade väldigt mycket fortfarande. Från juni till augusti träffades vi, i börjar på september var det slut. Jag  var krossad. Jag trodde allt var bra men jag levde i en dröm, min dröm där allt flöt på bra och jag inte hade några problem i mitt förflutna.. 
 
Jag sket då i allt, jag började jobba arslet av mig, tog allt tillfällen jag kunde, övriga timmar sov jag, läste eller kollade på film, allt för att inte börja tänka på mig själv, levde någon annnans liv genom böckerna och filmerna. Men inte heller funkade de, mardrömmarna fann kvar.
 
Nu lever jag mitt liv med att jobba arslet av mig, försöka glömma och försöka ha huvudet över vattenytan. Jag håller huvet uppehållt med att prata med människor, jobba och sova så mycket jag bara kan, det är inte många som vet om allt som har hänt i mitt liv, den enda som vet om nästan exakt allt är min bästa vän Michaela, hon har stått på min sida sen 1an på gymnasiet, har inte alltid tyckt om mina val av killar eller dom vägarna jag valt att gå med hon har sagt det rätt ut och respekterat mig för det.
Mitt liv är fortfarande inte enkelt men jag lever mitt liv med en dag i taget, jag säger heller inte att deppretionerna är helt borta men jag kämpar emot dom, varje dag. Jag dömer ingen om hur de har valt att leva sina liv då jag vet att allt inte är som det ser ut att vara, allt syns inte på utsidan. Men jag vet hur det känns att bli sviken, hur det känns att svika folk, hur det känns att bli hatad, hur det känns att hata någon och hur de känns att bli älskad. Men inte hur det känns att älska någon, jag har blivit sårad, hackad på, nedtryckt för många gånger för att våga älska någon ordetnligt men jag kämpar med det, varje dag. 
 
 
Åh ja blir så less... Vet inte vad jag ska säga, checkar ut från livet nu!