Det är en fråga jag ofta ställer mig själv, jag vill våga drömma om vart jag är om 20 år och med vilka personer. Min absoluta dröm skulle vara att jag har min egna gård om 20 år med mannen i mitt liv, nere i småland, min bästa vän ska bo på gården och bedriva sin hästverksamhet, jag och mannen har våra köttkor och vårt spannmål och gården utökar i kor och hektar varje år som går, några anställda som bökar och håller sitt ansvar. 
 
Jag skulle verkligen kunna se mig själv stå mitt på gårdsplanen och kolla mot de andra boningshuset och se bästa vännen gå ut genom dörren påväg ut till sina hästar som har ett snyggt, fräscht, stort stall med tillhörande hagar, ridhus och utebana. Något som vi hjälpts åt med att bygga upp, något hon kan vara otroligt stolt över, även jag. För att riskera att låta allt för självisk så vore det verkligen en dröm för mig att ha bästa vännen i huset bredvid, på samma tomt. 
 
Mannen hittar jag såklart inne i maskinhallen med hans traktorer, diverse andra maskiner och redskap, i färd med att mecka med någon dräng och skratta högt innan de far iväg till en varsin åker. Få vara med om att han gör det han älskar och uppleva hans dröm bli verklighet. Se honom kliva in i den nya traktorn och susa iväg över grusvägarna i jakt om större åkrar och mer spannmål och vall.
 
Jag fortsätter in i min frihetszon, min ladugård, till mina dikor och dess kalvar, min egen köttproduktion. Se en kalv stå och dia eller en kviga som mumsar på sitt ensilage tidigt på morgonen, eller de högdräktiga korna som fortfarande ligger och idisslar i halmbädden. Se tjurarna gå runt i sin egna del och böka med varandra. Gå vidare till mina få får och lammen som precis kommit, fåren har jag alltid  tänkt att jag ska ha som hobby, dikorna är ju min försörjning och jobb men fåren vill jag ha för att ha kött och ull hemma. Gosa med lammen och ge mjölk ersättning till några lamm, sitta i halmen och bara ta in den tidiga morgonen i ladugården. Underbart! Det är min dröm. 
 
Efter vistelsen i ladugården går jag in i boningshuset och möter hundarna i dörren, tre otroligt glada och fina border collies hoppar upp och ner. Bästa vännen har tagit med sig sina hundar ut i stallet, dom springer runt hennes ben dagarna i ända, fästa vid henne och bryr sig inte om några andra. 
Jag hör rop från övervåningen, sonen har vaknat. Han vill ut och åka traktor med far sin, bara upp, ge frukost och klä på honom, se honom springa bort mot maskinhallen i sina blå små arbetsbyxor och den slitna john deere tröjan han alltid envisas med att ha. Inget mig emot. Se hans iver över traktorerna och redskapen, hans bestämda stämma som berättar för far sin att han allt ska köra idag och mannens skratt över pojkens iver. 
 
Det är min dröm. Mycket kan hända men det är så den ser ut. Jag vill våga drömma, vill kunna förverkla detta, det vore underbart. Man får se hur det utvecklar sig, 20 år är mycket och länge...  
Varför kan de bara inte tala i klar språk? Vad är egentligen problemet? Det är ju bara säga vad man tycker och tänker.. Gaah Blir så irriterad... 
Jag svävar på moln just nu även fast jag tvekar.. Hur ska jag göra? Vågar jag ta steget? Ena halvan av mig vill bara springa upp för trapporna och ge fingret åt chefen och säga fuck you! och säga upp mig.. Och sedan gå vidare! Medan den andra vill stanna och ta den fega vägen, säga nej till den andra gården och hålla käften och fortsätta slita arslet av mig här.. Men jag fortsätter tänka på vad som är bäst för mig. jag får huvudvärk av allt tänkande men jag ska tänka lite till. Vi får se helt enkelt!