Nu är ja här igen. Tom och kall. Dessa lediga dagar från jobbet tar musten ur mig. Jag klarar inte av dom. Jag är ensam... Jag vet inte vad som gör att de händer men kroppen stänger ner, hjärnan tar paus från att ens försöka få mig glad. Jag stänger in mig i mig själv, detta kan gå på två sekunder.
Var as glad och babblade på fram till halv åtta ikv. Sen orkade ja inte mer, telefonen ringde om oh om igen. Jag hade ingen lust att svara, spelade ingen roll vem de va. Hur ska ja få folk att förstå när ja själv inte förstår vad ja känner?
Jag känner mig bara så otroligt ensam! Som de flesta vet är de den värsta känslan ja vet, de värsta ja vet är att vara ensam. De är då depressionen kommer tillbaka.
Jag VÄGRAR gå tillbaka till psykolog, ja ska klara mig ifrån detta själv. Jag vet inte hur men ja ska de. Ingen förstår ändå.
Tur de snart är torsdag och ja får prata av mig med min andra hälft, min bästa vän, hon som alltid finns där för mig. Hon som får mig att stå upp även fast ja bara vill lägga mig ner och ge upp. Jag vet ja kan ringa dig klockan 2 på natten och du finns där! Och det är samma sak åt motsatt håll. Jag finns alltid för dig, jag har inte de bästa svaren alltid men ja lyssnar ❤️
