Kan ju börja med att säga att jag har ont i pannan.. Slog i mig idag på jobbet.. Som vanligt.
Men iaf, jag har tänkt lite på min framtid och som vanligt vet jag ju inte vad jag ska göra, ovanligt va? Nej men som en kompis sa till mig för ett tag sen, jag gillar att leva i stressen över vad jag inte kommer att ha eller över vad jag kommer ha. Som tex detta med stoffe, jag kämpade för något i 9 månader och nu när vi officiellt är tillsammans börjar ja undra om jag verkligen gjort rätt val att kämpa för det, eller jobbet, gick och oroade mig i 6 månader om jag skulle få fast tjänst eller om jag skulle få gå, men nu sitter jag här med fast tjänst och funderar på om jag ska säga upp mig och göra något annat... 
Jag kan ju egentligen inte säga att jag vill leva i den stressen eller hålla på att kämpa för saker varje dag, men samtidigt är jag väldigt rädd för att fastna i samma mönster, de gör mig deprimerad. Jag måste hålla igång min kropp men framför allt mitt huvud för att jag inte ska bli så deprimerad som jag varit nu under det senaste året.. 
Jag rekomenderar definitivt inte att leva i detta, det tar på en, både på kroppen och huvet, i mitt fall mest på huvet.. Man vill inget längre, man drar sig undan från alla och gömmer sig i sömnen även fast man helst inte vill sova eftersom mardrömmarna alltid smyger sig på då.. Den svåraste tiden är när man ligger själv i sängen precis innan man ska sova, helst vid detta tillfälle bör du vara trött och vilja sova på en gång för annars spinner hjärnan igång och börjar tänka på allt du helst inte vill och det slutar med att du gråter dig till söms och vaknar med huvudvärk. Jag vet för jag har legat där ensam i tre veckor snart och på mig tär det mer än om alla mina sår på kroppen skulle svida samtidigt.. 

Kommentera

Publiceras ej