Sådär då var vi framme i v33, jag är ständigt kusdnödig och mår typ illa konstant. Bebis ligger väldigt högt upp, vilket gör att hon trycker på lungorna och jag kan inte ligga ner i längre stunder. Sitta upp är obekvämt och jag orkar inte riktigt stå upp så länge, så alltså byter jag ställning typ 20 gånger per minut känns det som. Men ja längtar efter att hon ska vara ute och kunna börja använda det jag har köpt. Och så vill jag kunna sova lite utan att de är så obekvämt, inte för att jag förväntar mig speciellt mycket sömn men iaf kunna ligga ner utan att känna att jag inte kan andas.

Idag är det fredag och jag ska åka till min storasyster och hennes familj som kommit upp från Östergötland. Saknar hennes, Jonny och barnen väldigt mycket hela tiden, jag känner mig lugn och kan slappna av i närheten av dom.

I veckan som varit? Jag har varit hos barnmorskan i onsdags, allt såg bra ut utom att jag hade lite högre blodsocker men hade precis ätit så därför var det så. Sen så hade jag även lite högre blodtryck så måste dit nästa vecka igen och ta blodtryck igen. I torsdags så var jag på SöS, först ultraljud och sen möte med en specialist barnmorska, jag ska nämligen ta sprutor 6 veckor efter förlossningen, eftersom jag har 2 faktorer som kan göra att jag kan drabbas av blodpropp. Och det är alltså blodförtunnande i dessa sprutor.
Men tillbaka till ultraljudet så uppfattade hon att bebis väger ungefär 1.797 kg, vilket är mindre än normalt men än så länge är hon inte för liten utan håller sig precis över det. Men bebis har ju ett tag till på sig innan det är dags att komma ut så hon växer nog på sig snart.
Eftersom hon inte är så stor så betyder de alltså att jag inte gått upp så mycket i vikt, vilket märks eftersom jag gått ner 2 storlekar i byxor, haha. Sen jag skrev in mig på Mvc har jag gått upp ca 7 kg. Vilket inte är så mycket men som barnmorskan sa så trodde hon inte att jag skulle gå upp så mycket under graviditeten.

Nej nu måste jag hoppa in i duschen men vi hörs snart igen!

Så va den här jävla ångesten tillbaka. 
Hyper känslig och vill bara stört böla för allt. 
Fattar inte varför de är såhär. 
Vill inte ha det på de här sättet längre... 
Usch blir så trött.. 
Nu tänker jag sova. 
Det är en fråga jag ofta ställer mig själv, jag vill våga drömma om vart jag är om 20 år och med vilka personer. Min absoluta dröm skulle vara att jag har min egna gård om 20 år med mannen i mitt liv, nere i småland, min bästa vän ska bo på gården och bedriva sin hästverksamhet, jag och mannen har våra köttkor och vårt spannmål och gården utökar i kor och hektar varje år som går, några anställda som bökar och håller sitt ansvar. 
 
Jag skulle verkligen kunna se mig själv stå mitt på gårdsplanen och kolla mot de andra boningshuset och se bästa vännen gå ut genom dörren påväg ut till sina hästar som har ett snyggt, fräscht, stort stall med tillhörande hagar, ridhus och utebana. Något som vi hjälpts åt med att bygga upp, något hon kan vara otroligt stolt över, även jag. För att riskera att låta allt för självisk så vore det verkligen en dröm för mig att ha bästa vännen i huset bredvid, på samma tomt. 
 
Mannen hittar jag såklart inne i maskinhallen med hans traktorer, diverse andra maskiner och redskap, i färd med att mecka med någon dräng och skratta högt innan de far iväg till en varsin åker. Få vara med om att han gör det han älskar och uppleva hans dröm bli verklighet. Se honom kliva in i den nya traktorn och susa iväg över grusvägarna i jakt om större åkrar och mer spannmål och vall.
 
Jag fortsätter in i min frihetszon, min ladugård, till mina dikor och dess kalvar, min egen köttproduktion. Se en kalv stå och dia eller en kviga som mumsar på sitt ensilage tidigt på morgonen, eller de högdräktiga korna som fortfarande ligger och idisslar i halmbädden. Se tjurarna gå runt i sin egna del och böka med varandra. Gå vidare till mina få får och lammen som precis kommit, fåren har jag alltid  tänkt att jag ska ha som hobby, dikorna är ju min försörjning och jobb men fåren vill jag ha för att ha kött och ull hemma. Gosa med lammen och ge mjölk ersättning till några lamm, sitta i halmen och bara ta in den tidiga morgonen i ladugården. Underbart! Det är min dröm. 
 
Efter vistelsen i ladugården går jag in i boningshuset och möter hundarna i dörren, tre otroligt glada och fina border collies hoppar upp och ner. Bästa vännen har tagit med sig sina hundar ut i stallet, dom springer runt hennes ben dagarna i ända, fästa vid henne och bryr sig inte om några andra. 
Jag hör rop från övervåningen, sonen har vaknat. Han vill ut och åka traktor med far sin, bara upp, ge frukost och klä på honom, se honom springa bort mot maskinhallen i sina blå små arbetsbyxor och den slitna john deere tröjan han alltid envisas med att ha. Inget mig emot. Se hans iver över traktorerna och redskapen, hans bestämda stämma som berättar för far sin att han allt ska köra idag och mannens skratt över pojkens iver. 
 
Det är min dröm. Mycket kan hända men det är så den ser ut. Jag vill våga drömma, vill kunna förverkla detta, det vore underbart. Man får se hur det utvecklar sig, 20 år är mycket och länge...