Jennifer Andersson

I armarna på den jag tycker om, i armarna på honom som jag ser en framtid med, i armarna på honom som jag vill berätta allt för. Men jag kan inte, jag grät och jag berättade aldrig varför.. För jag vill inte ta upp hans tid eller få den där blicken med medömkan från honom... Jag vill inte att han ska se mitt mörka inre, jag vill inte att han ska se mitt riktiga jag. Hans ord ekar i mitt huvud, varför är du ledsen? Varför gråter du? Vad har hänt? Har jag gjort något? Vad kan jag göra? Och det enda jag kan säga är; nej de är inget med halv knackig röst och snuvig näsa.. Skakar på huvet och ligger så stilla jag kan och känner mig allmänt dum och dålig. Ni vet kanske känslan när det bara sticker i hela kroppen och du får dåligt samvete för något du har gjort? Så kändes de, dock tusen gånger värre! Godnatt.